Vet inte om det är pretentiöst eller korkat, men jag har i alla fall utvecklat en tendens att läsa pedagogik-litteratur när jag har längre ledigheter. Förra sommaren läste jag valda delar av Alison Clarks Slow Knowledge and the Unhurried Child och de senaste två veckorna har jag förkovrat mig i Margit Tornéus knappt 70-sidiga bok om barns språkutveckling (På tal om språk- En bok om språklig medvetenhet hos barn).
Jag valde boken med förväntningen att den skulle ha större fokus på de yngre barnens (1-3 åringarnas) språkutveckling, men Tornéus rör sig framförallt bland förskoleklass- och lågstadieåldrarna. Eller som bäst förskolans äldsta. Det här ledde till att den förlorade i relevans i takt med att jag insåg att "mina" barn (jag jobbar i förskolan, det har jag berättat, va?) knappt var representerade.
Nåja, en borde vara van. Jag läste delar av min lärarutbildning tillsammans med blivande gymnasielärare och mycket av litteraturen (även på de kurser som var riktade till oss blivande lärare i förskola) krävde en slags omtolkning av det skrivna till förskolans förhållanden. Jag har utvecklat en teori om att förskolan som forskningsområde fortfarande är under utveckling och att det fortfarande finns många blinda fläckar att belysa för den hugade. Men hur länge ska man orka hålla på med det? Och hur länge ska man behöva läsa böcker som enligt beskrivningen vänder sig till bl a "lärare i förskola, förskoleklass och grundskola", bara för att upptäcka att nja... grundskola stämmer bra, men vi andra är faktiskt inte så välrepresenterade.
Med det sagt är boken ändå en bra genomgång av hur barn utvecklar sin språkliga medvetenhet och den förmår absolut ge ett par aha-upplevelser. Men bara under förutsättning att man jobbar/tänker jobba med barn i "rätt" ålder.