Frågan lyder i korthet: Är det kraven i skolan som "skapar" npf-diagnoser som exempelvis ADHD, eller kan det vara så att kraven synliggör dessa diagnoser, som annars inte hade upptäckts?
Svaret är egentligen enkelt: Självklart drabbas man inte av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar av att gå i skolan och utsättas för krav. Det är inte en sjukdom man får och som man blir frisk från, utan just en funktionsnedsättning som följer med personen genom hela livet. Ergo är det alltså så att de krav som ställs på individen, t ex i skolan, istället är en avslöjande faktor; ett diagnosverktyg, om man vill uttrycka sig välvilligt. Men ska man verkligen vara välvillig när det gäller detta?
Om vi alltså utgår från att diagnoserna inte blivit fler, utan att (de ökade) kraven synliggjort ett hittills okänt mörkertal av individer med npf, finns det ett par slutsatser att dra: Det lever en hyfsat konstant andel människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i samhället. Dessa npf-individer blir upptäckta/når självkännedom genom att kraven på dem i skolan och i samhället ökat. För att de ska kunna klara sig i en kravfylld skola/ett kravfyllt samhälle behöver de få olika former av stöd.
Okej? Du är med såhär långt, hoppas jag. Det som får mig att rygga tillbaka lite är implikationerna som ges utifrån ovanstående. Om slutsatserna är riktiga, innebär det att den förändring vi ser genom en ökning av npf-diagnoser, såväl i antal som andel, är en samhällelig förändring. Det vill säga att vår levda vardag i allt större utsträckning kräver mer av människan än den tidigare gjort. Alternativt kan man beskriva det som att vårt samhälle rör sig i en riktning som gör det otillgängligt för ett växande antal människor - människor som inte själva förändrats, men som plötsligt finner sig stå utanför ramarna för det som anses "fungerande".
Om slutsatserna är riktiga innebär det att den förändring vi ser genom en ökning av npf-diagnoser, såväl i antal som andel, egentligen är en förändring av samhället. Ja, det är förstås bra att de här funktionsnedsättningarna upptäcks, så att man (i den bästa av världar) kan ge det stöd som behövs. Men många har ju inte behövt det här stödet tidigare. Vardagen har fungerat helt ok för väldigt många, trots att de (ovetande) haft en npf-diagnos och eftersom den ändå inte upplevts som ett relevant (funktions-)hinder av omgivningen/samhället.
En anekdot ur livet: När jag i fyrtioårsåldern gjorde mitt livs första synundersökning, upptäckte jag (d v s min optiker) att jag hade astigmatism. Även om jag vid tiden för synundersökningen hade funderat ett tag på om jag börjat få sämre syn med åldern, så var det alltså inte förrän mitt synfel bekräftades/diagnosticerades som irritationsmomentet omskapades som funktionshinder, om än ett lindrigt sådant, och jag började använda glasögon.
Hårdare krav innebär hårdare urvalsprocesser och fler misslyckanden. Inte bara i skolan, utan i samhället som helhet. Fler långtidsarbetslösa, mer psykisk ohälsa, ökad brottslighet... Men vi i förskola och skola är först att möta dessa individer. Det är vi som inleder utdrivningen som sedan fortsätter nästan av egen maskin in i arbetslöshet och ett utanförskap som är den enda gemenskap kvar som är öppen för dem.
Redan i förskolan pratas det nuförtiden om beteendeproblematik, "barn som inte leker" och BIBASS (barn i behov av särskilt stöd). Och än en gång; även om det i många fall - kanske rentav de flesta - ligger en klinisk, möjlig-att-diagnosticera, neuropsykiatrisk, de facto förklaring i botten, så beror anledningen till att vi ser så många fler av de här barnen nu än tidigare inte på att vi blivit bättre på att se och kartlägga avvikelser. Nej, det beror nästan uteslutande på att vi i förskolan blivit allt sämre på att anpassa verksamheten (och oss själva) till barnens behov, mognad och riktning. Och när de protesterar genom att sparka bakut säger vi att det är dem det är fel på.
Den välvilliga tolkningen; att vi, genom att i allt större utsträckning försöka pressa ner barn och elever - människor - i icke-människoformade mallar, "hjälper" dem att upptäcka sina fel och brister, är aktivt självbedräglig, skulle jag påstå. För den bortser från de skador vi samtidigt åsamkar människorna. Precis som agan en gång var ett fysiskt sätt att visa sitt föräldraengagemang - den man älskar agar man - är npf-diagnosen idag ett sätt för samhället att visa en liknande omtanke. Som att det är av godhet vi i förskola och skola visar barnen att de inte hör hemma här. Att de mår bättre av att inte inkluderas, inte ges chansen att försöka bli något de ändå inte kan bli. 
Är du den pedagog du vill vara?
