2023 ägnade jag delvis åt att se samtliga 9 säsonger av Seinfeld. Jag såg delar av serien när den sändes i svensk TV under 90-talet och har väl dessutom råkat se några ströavsnitt som sänts i repris under åren som gått sedan dess. Men jag har aldrig sett alla avsitt i följd förrän nu.
Jag kom ihåg serien som ganska rolig och det var skönt att få den minnesbilden bekräftad. Åtminstone till störst del. Som med de flesta (alla?) gamla komediserier har vissa delar inte direkt åldrats med värdighet. Dessutom går det lite fram och tillbaka med kvalitén och de sista två säsongerna saknade nästan helt det djup som varit närvarande i de andra säsongerna; det blev mer som att serien parodierade sig själv och att Jerry, George, Elaine och Kramer inte var lika "genuina" som de var i början. (Det visar sig när jag läser på om serien att en tänkbar anledning kan vara att Larry David, seriens skapare och exekutiva producent, hoppade av fr o m säsong 8).
Serien slutar i ett dubbelavsnitt med (missad) potential att låta publiken sätta skrattet i halsen. De fyra vännerna finner sig åtalade för att inte ha ingripit i ett rån och rättegången blir en slags minneskavalkad över serien och vi får förstå vilka fruktansvärda människor den här kvartetten faktiskt är. Tyvärr tramsas det bort - ingen verkar ha lärt sig något och all eventuell karaktärsutveckling som kunnat visas upp är som bortblåst.
Ja, ja... Jag tänkte inte skriva någon djupare analys av just Seinfeld. Däremot har jag under seriens gång fått anledning att fundera på det här med politisk korrekthet, som man ju gärna kallar det. Om man inte föredrar det snärtigare begreppet woke. Serien var medvetet utmanande redan på sin tid och drog sig inte för att blanda in religion, ras, funktionsvariationer, kön och könsroller, HBTQ och så vidare. Det finns, för att sammanfatta det i en mening, absolut grejer i serien som man nog inte skulle välja att göra idag.
En del blir arga på sånt här. Medan ytterligare andra blir arga på att en del blir arga på det där. Och mellan de här lägren står alla vi som försöker hålla båda dessa bollar i luften. Själv tänker jag att bra humor - liksom alla "bra" konstuttryck, egentligen - utmanar sin publik utan att samtidigt vara taskig mot den. Vi ska inte bara sitta och hålla med våra huvudpersoner. Vi ska inte tycka att allt de tar sig för är försvarbart och ok. Vi ska i bästa fall bli lite obekväma. Som när George jublar över beskedet att hans fästmö avlidit, eller sättet Jerry avverkar flickvänner utan att skapa någon synbart känslomässig koppling till någon av dem. Och så vidare. Vi vet att det inte är ok, men det är ändå roligt. Det är roligt just därför att det inte är ok.
Och eftersom gränser förskjuts hela tiden och åt olika håll, måste vi ju se serier som Seinfeld som barn av sin tid. Man kan inte kräva av dem att de följer en annan tids normer för vad som är för långt över gränsen och vad som är lagom gränsöverskridande. Samtidigt är det en dubbelhet även i det; att det som upprör oss (en del av oss, åtminstone) när Seinfeld skojar med antisemitism genom att applicera det på tandläkare (Kramer anklagar i ett avsnitt Jerry för att vara "antidentit") är just det gränsöverskridande vi samtidigt inte vill vara utan.
Förresten, det kanske är bra för självbilden att se en sådan här serie? Seinfeld gick på TV för en sådär 25-30 år sedan. Att jag tycker att den åldrats betyder att jag gått vidare sedan dess. Att mina värderingar förändrats för att jag gör andra prioriteringar idag. För att jag förstår deras agerande på ett annat sätt, givet mina egna gjorda livserfarenheter sedan jag satt där i tjugoårsåldern och garvade åt när Jerry smygkikade på sin nakna granne eller när man lär ett helt avsnitt kretsa kring att gänget tycker att ett litet barn är jättefult. Jag förstår fortfarande att det är menat att vara roligt, men jag skrattar inte lika hjärtligt åt det, eftersom jag vet bättre.
Humor kanske har ett bäst före-datum som är kortare än i t ex drama eller actionfilmer? Även där kan man hitta ganska sunkiga stereotyper och annat tok, men kanske finns det något i humorn som gör att den, mer än andra konstuttryck, sitter fast förankrad i sin tidsanda, samtidigt som den gärna framhävs som tidlös. Och att den kontrasten blir svårare att hantera efterhand de samhälleliga (och individuella) värderingarna förändras.
Jag är glad att jag inte fortfarande är den jag var på 90-talet. Jag var självklart ett barn av min tid och jag vare sig skäms över eller ångrar att jag var den jag var då. Men till skillnad från den sedan länge insomnade Seinfeld pågår serien om mitt liv fortfarande. Jag kan se tillbaka på mina tillkortakommanden och korrigera dem inför den kommande säsongen. Och på det sättet fortsätta vara relevant, snarare än en relik.
Åtminstone i vissa avseenden.
