Min andra sjukskrivning för läsåret ägde rum i slutet av veckan. En segdragen förkylning ledde till att jag vaknade i torsdags morse utan röst. Sagt och gjort fick jag sjukanmäla mig och istället äntligen ta tag i andra säsongen av "Andor", en thriller/dramaserie som utspelar sig i den galax långt, långt borta där bland andra släkten Skywalker och deras vänner och bekanta lever sina intrigfyllda liv.
Andor
"Andor" hyllas i allmänhet för att ha gått vidare med den mer jordnära approach som introducerades med filmerna "Rogue One" (som serien är en slags prequel till - mer om det senare) och "Solo: A Star Wars story". Fantasytematiken med jedi- och sithriddare som kanaliserar "kraften" har tonats ner rejält till förmån för en miljö som skulle kunna utspela sig här hemma på jorden; bjuda hem mamma på middag för att träffa flickvännen, psykisk ohälsa och självmedicinering, relationsproblem, karriärsambitioner, politiskt maktspel m m blir en så gripbar, konkret grundplåt att självmedvetna robotar och rymdresor mellan olika solsystem lika enkla och självklara som att ta bilen till nästa kommun knappt registreras som avvikande. Och mot denna bakgrund berättas dels historien om Casssian Andor (en av huvudkaraktärerna i "Rogue one"), dels framväxten av ett organiserat motstånd mot imperiets maktutövning efter kejsare Palpatines övertagande (som skildras i den så kallade prequel-trilogin: "The phantom menace", "Attack of the clones" och "Revenge of the sith") men framförallt byggandet av ett fruktansvärt vapen kallat "Dödsstjärnan".
Vad tycker jag då?
Det är inte dåligt, framförallt med anledning av det jag redan skrivit ovan. En skitigare och mer realistisk skildring av George Lucas rymdoperavärld är välkommen, även om det tenderar att i viss mån göra de allegoriska referenserna övertydliga. Men är storyn intressant? Nja. Vi vet vart det barkar i och med att "Rogue One" redan finns. Och ingen av karaktärerna känns särskilt intressant att följa. De är ganska okomplicerade och platta. Kämpar inte särskilt mycket med några inre konflikter. Kvar är kampen, det växande motståndet, upproret. Men även där vet vi ju redan vad man vill få sagt. Visst kan man uppehålla sig vid Stellan Skarsgårds drivna, självdestruktiva och närmast hänsynslösa idealism som karaktären Luthen och balansera den mot huvudkaraktären Cassians ambivalenta och nästan ofokuserade inställning till den motståndrörelse han blivit en viktig del av. Eller Bix, som befinner sig mitt emellan dessa två ytterligheter och hela tiden tvingas närma sig än den ene, än den andre och går sönder alltmer under processens gång.
Serien slutar i en cliffhanger som leder oss direkt in i "Rogue One". Med andra ord berättar den inte en egen historia, utan är i sig själv och sina två säsonger - när det kommer till kritan - egentligen bara en (frivillig) prolog till filmen. Eller till Star Wars-sagan som helhet.
Rogue one
"Rogue one" börjar i princip där "Andor" slutar. Och som seriens inofficiella, långfilmslånga finalavsnitt kastat vi ganska direkt in i handlingen. Förvånansvärt direkt, faktiskt. Jag fattar inte hur jag fattade vad som var på gång när jag såg filmen för tio år sedan. Eller så spelade det ingen större roll eftersom publiken redan innan filmen börjat vet att den handlar om den mytomspunna stölden av Dödsstjärneritningarna som inleder den allra första "Star wars"-filmen från 1977 och det var lika bra att skippa en onödigt förklarande inledning. Å andra sidan skippas även introduktionen av huvudkaraktärerna Jyn (Erso, dotter till Galen Erso, som anses vara Dödsstjärnans huvudkonstruktör) och Cassian (Andor, som när filmen kom inte hade en två säsongers serie att hänvisa publiken till). Det är egentligen inte så bra. Men det förstås. Det vi vill se är hur ritningarna hamnade i rebellernas händer. Så varför lägga tid och energi på att presentera personer och konflikter som vi ändå inte bryr oss om?
Ett argument kunde ju vara "för att skapa en film som står på egna ben". För precis som den extremistiske gerillaledaren Saw Gerrera haltar fram på sina fotproteser i sin terroristgrotta, haltar även "Rogue one" fram utan att egentligen komma någonvart. Hade vi fått lära känna åtminstone någon av karaktärerna tillräckligt mycket för att bry oss om dem skulle också deras insatser värderas starkare efterhand filmen fortsätter. Nu dör alla och envar för att få iväg ritningarna till rebellerna och det enda vi väntar på är slutet, så att vi kan börja titta på nästa film.
A new hope
Så är vi äntligen där. Övergången från "Rogue one" (eller egentligen är det väl till "A new hope", då den faktiskt är 40 år äldre) är fantastiskt välgjord. Få fans låter bli att hålla andan de där sista minuterna, där vi inte bara återser korridorer, uniformer och rymdskepp, utan även får återstifta bekantskapen med Darth Vader och prinsessan Leia.
Då "A new hope" är den allra första Star Wars-filmen i historien har den sina brister i såväl bildkvalitet som i delar av storyn, som - i alla fall jämfört med de tillägg som gjorts i senare filmer, TV-serier och böcker - inte alltid håller helt tätt. Därtill har den, jämfört "Andor" och "Rogue one", en betydligt bredare och yngre målgrupp, vilket bland annat syns i fokusskiftet från de förras skitiga rymdbänksrealism till ren rymdfantasy med fantastiska varelser, exotiska platser och "use the force, Luke" som den slutgiltiga (och ärligt talat lite fjantiga) lösningen på Dödsstjärneproblemet.
Men detta till trots är det lätt den bästa filmen i den här inofficiella trilogin. "The original and best", som man säger. Dessutom står den på egna ben. Man behöver inte ha sett vare sig "Andor" eller "Rogue one" för att förstå vad som händer i "A new hope", men "Andor" faller platt utan "Rogue one" och "Rogue one" har i princip inget egenvärde, annat än som "A new hope"-prequel eller som den inofficiella avslutningen på "Andor".